Sveriges Försäkringsförbund har beretts möjlighet att yttra sig över ovan angiven promemoria. Försäkringsförbundet välkomnar i huvudsak förslagen men lämnar i det följande synpunkter på delar av förslagen.

 

Sammanfattning
Försäkringsförbundet välkomnar att aktiebolagslagen ska gälla för försäkringsaktiebolagen och att försäkringsföreningar inte längre ska behöva tilllämpa den sedan länge upphävda 1951 års lag om ekonomiska föreningar.

 

Försäkringsförbundet tillstyrker att ömsesidiga försäkringsbolag ska fortsätta att utgöra en egen associationsform. Försäkringsförbundet avstyrker däremot en reglering som bygger på hänvisning till FL och anser att, om en hänvisningsteknik ska användas, hänvisning bör ske till ABL.

 

Försäkringsförbundet välkomnar även att en modernisering sker av försäkringsrörelselagen. Förslagen går dock i vissa delar längre än att bara avse en språklig modernisering. Vid en jämförelse mellan den gällande lagtexten och den föreslagna framgår skillnader som kan tolkas som ändringar i sak. I avvaktan på den kommande nödvändiga översynen när solvens II-direktivet ska genomföras i svensk rätt bör lagtexten i frågor som inte rör associationsrätt så långt möjligt utformas i enlighet med gällande regler. Försäkringsförbundet avstyrker ändringar som går utöver det som nu är nödvändigt.

 

De verksamheter som bedrivs av banker och försäkringsföretag är av olika karaktär och har olika funktion i samhället. Försäkringsförbundet instämmer därför inte i utgångspunkten att det ofta finns skäl att göra likartade bedömningar när det gäller banker och försäkringsbolag. Utgångspunkten vid reglering av försäkringsföretag bör i stället vara att reglerna ska ge goda verksamhetsbetingelser för de associationsformer som driver försäkringsverksamhet och ge ett fullgott skydd för försäkringstagarna.

 

Ett representativt system måste för att fungera väl för ömsesidiga försäkringsbolag anpassas efter de enskilda bolagens förhållanden. Försäkringsförbundet avstyrker därför förslagets begränsning av hur representanter till fullmäktige kan utses. Det bör även fortsatt vara möjligt för försäkringsbolagen att själva reglera sitt representativa system.

Den föreslagna bestämmelsen om tjänster till och avtal med en jävskrets reser frågan om utformningen av bestämmelsen är lämplig för försäkringsföretag. Försäkringsförbundet anser att undantag från bestämmelsens tillämpningsområde bör göras för koncerninterna transaktioner.

 

I promemorian görs bedömningen att försäkringsföreningar som driver tjänstepensionsverksamhet efter den föreslagna reformeringen omfattas av det konsoliderade livförsäkringsdirektivet och inte av tjänstepensionsdirektivet. Någon analys av effekterna av omtolkningen av försäkringsföreningarnas europeiska regeltillhörighet har inte gjorts. Bedömningen kommer att få stora effekter när solvens II-direktivet ska genomföras i svensk rätt. Försäkringsförbundet avstyrker att den angivna bedömningen görs nu och anser att sådana överväganden görs bäst i samband med att solvens II-direktivet ska genomföras i svensk rätt.

 

Små försäkringsföretag ska enligt förslagen kunna få dispens. Utan närmare vägledning om förutsättningar för dispens kan dessa försäkringsföretag få stora svårigheter att planera sin verksamhet och verka under normala förhållanden. Försäkringsförbundet anser att Finansinspektionen ska ges möjlighet att föreskriva alternativa regler för små företag, såväl försäkringsföreningar som försäkringsbolag.

Försäkringsförbundet välkomnar att aktiebolagslagen, ABL, ska gälla för försäkringsaktiebolagen och att försäkringsföreningar inte längre ska behöva tillämpa den sedan länge upphävda 1951 års lag om ekonomiska föreningar.

 

Försäkringsförbundet välkomnar även att en modernisering sker av försäkringsrörelselagen. Den nya strukturen i lagen är genomgående väl genomförd och ökar regleringens tillgänglighet. För att ytterligare öka tillgängligheten skulle lagtexten kunna kompletteras med en innehållsförteckning.

 

Förslagen går dock i vissa delar längre än att bara avse en språklig modernisering och innebär sakliga ändringar. En mängd justeringar av nuvarande bestämmelser har gjorts i samband med att de förs över till den nya lagen. Det framgår inte alltid i författningskommentaren i vilka fall ändringar har gjorts och skälen till ändringarna. I många fall anges det endast att en bestämmelse överensstämmer med den nuvarande bestämmelsen men vid en jämförelse mellan den gällande lagtexten och den föreslagna framgår skillnader som kan tolkas som ändringar i sak.

 

Försäkringsförbundet avstyrker ändringar som går utöver det som nu är nödvändigt. Den nya lagen måste inom kort ses över när solvens II-direktivet ska genomföras i svensk rätt och för den nya europeiska tillsynsmyndighetens tillkomst år 2011. Ett exempel på bestämmelser som torde vara nödvändiga att då se över är kapitlen om tillsyn och ingripanden. Anpassningar till ny reglering medför alltid kostnader. I avvaktan på den kommande nödvändiga översynen bör lagtexten i frågor som inte rör associationsrätt så långt möjligt utformas i enlighet med nu gällande regler. Till den del föreslagna ändringar ändå kommer att kvarstå, måste dessa grundas på grundlig analys och en redogörelse för motiv till ändringarna.

 

Försäkringsförbundet vill betona att det i framtiden blir väsentligt att lagstiftaren alltid överväger i vilken mån det krävs särregler för försäkringsföretagen när ändringar i den allmänna associationsrätten föreslås eller genomförs.

 

Försäkringsförbundet välkomnar att 6 kap. 32 § klargör innebörden av kraven för att kunna placera i derivat. Det motsvarar enligt Försäkringsförbundet den tolkning som hittills gjorts av försäkringsbranschen av motsvarande nu gällande bestämmelse (7 kap. 17 b § FRL).

 

Gemensamma frågor för de tre associationsformerna
Tillhandahållande av tjänster till en jävskrets
Försäkringsförbundet tillstyrker att bestämmelserna i de allmänna associationsrättsliga lagarna när det gäller lån till en jävskrets inte ska gälla för försäkringsföretag. Den föreslagna bestämmelsen om tjänster till och avtal med en jävskrets reser dock frågan om utformningen av bestämmelsen är lämplig för försäkringsföretag. Ett försäkringsföretag kan ingå olika former av avtal med sitt moderbolag, till exempel om outsourcing och försäljning av tillgångar. Det kan vara vanskligt att bedöma om sådana avtal uppfyller kraven i den föreslagna bestämmelsen. Hur ska bedömningen göras om ett försäkringsföretag ingår ett avtal med moderbolaget om att moderbolaget ska utföra vissa tjänster åt försäkringsföretaget? I förarbetena till motsvarande bestämmelser för banker anges att en måttstock för att bedöma om ett avtalsvillkor är affärsmässigt betingat vid en försäljning av egendom är marknadsvärdet. En sådan syn på koncerninterna transaktioner förefaller väl förenklad. Även om marknadsvärdet kan tjäna som utgångspunkt måste det vara möjligt att också ta hänsyn till andra omständigheter, såsom en önskan från försäkringsföretagets sida att förenkla sin egen administration eller att kunna dra nytta av stordriftsfördelar.

 

Bestämmelsens innebörd blir för försäkringsaktiebolag också otydlig i förhållande till regleringen i ABL om vinstöverföringar. ABL ger utrymme för värdeöverföringar inom ramen för vad som är tillgängligt för vinstutdelning. Försäkringsförbundet anser inte att det finns skäl att reglera värdeöverföringar på andra sätt i försäkringsföretag än i företag som inte är reglerade. Om det ändå genomförs bör det tydligt framgå av lagtexten.

 

Mot bakgrund av ovanstående anser Försäkringsförbundet att undantag från bestämmelsens tillämpningsområde bör göras för koncerninterna transaktioner. Försäkringsförbundet har i så fall inte någon invändning mot att det inte omfattar alla former av transaktioner med icke vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag.

 

Bestämmelsen synes kunna tillämpas även på ersättning till anställda. Det kan konstateras att det numera finns särskilda regler från Finansinspektionen om detta. Försäkringsförbundet ifrågasätter därför den nu aktuella bestämmelsens tillämpning på sådan ersättning. Försäkringsförbundet efterlyser över huvud taget förtydligande av vilka slag av avtal och tjänster som ska omfattas av bestämmelsen, motiven för detta liksom konsekvensanalys. Försäkringsförbundet önskar även några ytterligare förtydliganden av lagtexten. Avser bestämmelsen också ägande i flera led? Avses med uttrycket delägare också delägare i ömsesidiga försäkringsbolag?

 

Annans användning av beteckningar för försäkringsföretag
Med förslagen blir det inte tillåtet för andra än försäkringsföreningar att använda den beteckningen. Någon motsvarande reglering föreslås inte för beteckningarna för försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Försäkringsförbundet anser att det inte finns några skäl att behandla de olika associationsformerna på försäkringsområdet på olika sätt i denna fråga. Från konsumentskyddssynpunkt finns det skäl att tillse att inte något annat företag än ett som har fått tillstånd till det kan tillåtas ge föreställningen att det bedriver en verksamhet som är särskilt reglerad och som står under särskild statlig tillsyn.

5 Allmänna utgångspunkter
5.4 Utgångspunkter för associationsrättslig särreglering av försäkringsföretag
Sedan några år tillbaka är regeringens mål för reglering av finansiell verksamhet i Sverige att den ska vara funktionellt inriktad. Regleringen ska vara mindre inriktad på att särreglera olika grupper av finansiella institut och i stället mer se till den funktion som utövas. De verksamheter som bedrivs av banker och försäkringsföretag är av olika karaktär och har olika funktion i samhället. Som har angetts i Försäkringsföretagsutredningens slutbetänkande fordrar inte en funktionell lagstiftning att alla företag som tillhandahåller en viss produkt eller tjänst regleras på samma sätt. Avgörande bör vara skyddsbehovet för verksamheten. Exempelvis kan de delvis olika skyddsbehoven för reglering av försäkringsrörelse och bankrörelse föranleda olikheter i lagstiftningen.

 

Försäkringsförbundet instämmer därför inte i den i promemorian angivna utgångspunkten att det ofta finns skäl att göra likartade bedömningar när det gäller banker och försäkringsbolag. Resultaten kan i och för sig bli desamma när man överväger vilka särregler som behövs för banker och för försäkringsföretag, men de två verksamheterna bör bedömas efter sin respektive särart. Det är inte heller ett gångbart skäl för en enhetlig reglering att likartade regler underlättar tillsynsmyndighetens arbete. Utgångspunkten vid reglering av försäkringsföretag bör i stället vara att reglerna ska ge goda verksamhetsbetingelser för de associationsformer som driver försäkringsverksamhet och ge ett fullgott skydd för försäkringstagarna.

 

Försäkringsförbundet instämmer däremot i att särskilda associationsrättsliga regler för försäkringsföretag ska förekomma endast om de är motiverade av försäkringsverksamheten, skyddet för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade, företagsformens särart eller EG-regler.

 

5.5. Utgångspunkter för näringsrättslig reglering av försäkringsföreningar
I promemorian görs bedömningen att försäkringsföreningar som driver tjänstepensionsverksamhet efter den föreslagna reformeringen omfattas av det konsoliderade livförsäkringsdirektivet och inte av tjänstepensionsdirektivet. Någon analys av effekterna av omtolkningen av försäkringsföreningarnas europeiska regeltillhörighet har inte gjorts. Bedömningen kommer att få stora effekter när solvens II-direktivet ska genomföras i svensk rätt. En så stor förändring bör genomföras först efter en mer noggrann konsekvensanalys. Den bedömningen görs bäst i samband med att solvens II-direktivet ska genomföras i svensk rätt. Försäkringsförbundet avstyrker därför nu den angivna bedömningen.

 

6 Associationsrättsliga regler för försäkringsaktiebolag
6.1 Försäkringsaktiebolag ska omfattas av aktiebolagslagen
Enligt förslaget ska det för försäkringsaktiebolag också gälla det som i andra författningar föreskrivs för aktiebolag, om inte annat föreskrivs. Förbundet saknar och efterfrågar en analys av förslagets effekt. Utan en sådan analys är det inte möjligt att tillstyrka förslaget i den delen.

 

6.3.1 Inledande bestämmelser i ABL om aktiekapital m.m.
Försäkringsförbundet anser att en definition av försäkringsaktiebolag, dvs. aktiebolag som har fått tillstånd att driva försäkringsrörelse, behövs.

 

6.3.7 Ökning av aktiekapitalet och upptagande av vissa penninglån m.m.
Kapitalanskaffning genom kapitalandelslån och vinstandelslån föreslås fortfarande vara förbjudet för livförsäkringsaktiebolag som inte får dela ut vinst. Samtidigt införs för ömsesidiga försäkringsbolag – även de som driver livförsäkringsrörelse – möjlighet att låna upp medel genom sådana instrument. Något skäl för att behålla en sådan begränsning för försäk¬ringsaktiebolagen kan därmed inte anses finnas.

6.3.8 Värdeöverföringar från bolaget
Bestämmelserna i ABL om värdeöverföringar blir enligt förslagen tillämpliga för försäkringsaktiebolagen men med särregler för livförsäkringsaktiebolag. Utformningen av 11 kap. 14 § försäkringsrörelselagen kan dock ge tveksamhet över vad som gäller. Rubriken till 11 kap. 14 – 17 §§ ”Särskilt om värdeöverföringar från och överskottshantering i livförsäkringsaktiebolag”, antyder att särbestämmelserna avser mer än vinstutdelning medan bestämmelserna är mer otydliga. Försäkringsförbundet efterlyser ett förtydligande och anser att 11 kap. 14 § första stycket andra meningen bör strykas.

6.3.12 Likvidation och konkurs
Det är oklart vad förslagen innebär om ett försäkringsaktiebolag har överlåtit hela sitt försäkringsbestånd. I de allmänna motiven anges att grund för tvångslikvidation ska föreligga i ett sådant fall men det framgår inte av lagtexten. Försäkringsförbundet anser inte att en likvidation måste ske i dessa fall. Det borde i stället vara möjligt att driva bolaget vidare, men naturligtvis inte som ett försäkringsföretag. Det skulle kunna ske genom att försäkringsföretaget ansöker om att tillståndet ska återkallas.

 

Om ett försäkringsföretag får sitt tillstånd förverkat ska det enligt förslaget kunna undgå likvidation genom att bolaget får tillstånd att driva annan tillståndspliktig finansiell rörelse. Detsamma borde gälla efter en överlåtelse av hela försäkringsbeståndet.

 

Försäkringsförbundet anser att det inte kan finnas något hinder mot att ett aktiebolag, som inte längre har några åtaganden mot försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar, övergår till att driva annan inte tillståndspliktig verksamhet oavsett anledningen till att det inte längre driver försäkringsrörelse.

 

7 Associationsrättsliga regler för ömsesidiga försäkringsbolag
7.1 Ömsesidiga försäkringsbolag ska fortsatt utgöra en egen associationsform
Försäkringsförbundet tillstyrker att ömsesidiga försäkringsbolag ska fortsätta att utgöra en egen associationsform. Högsta prioritet vid val av lagteknisk utformning bör vara att regleringen är ändamålsenlig för den aktuella associationsformen. Mot bakgrund av att ömsesidiga försäkringsbolag är en associationsform som saknar motsvarighet inom andra områden vore en lämplig lösning att ömsesidiga försäkringsbolag såsom nu har en helt självständig reglering. Det ger ett enhetligt och lättillämpat regelverk. Nackdelen med en särreglering är dock att den tenderar att inte ändras i samma takt som mer central lagstiftning och därför lätt blir föråldrad. Försäkringsförbundet har därför förståelse för att allmänna associationsrättsliga regler ska gälla.

 

Det kan konstateras att ömsesidiga försäkringsbolag till sin natur i vissa avseenden är mer lika ekonomiska föreningar är aktiebolag. Trots det baseras de associationsrättsliga reglerna i FRL på den gamla ABL och dess grundläggande principer. Tillkomsten av FRL år 1982 motiverades huvudsakligen av behovet av lagteknisk anpassning till bland annat ABL. Även den förra försäkringsrörelselagen från 1948 byggde på motsvarande sätt i stor utsträckning på den dåvarande ABL från 1944. De ömsesidiga försäkringsbolagen har således en lång tradition av att tillämpa aktiebolagsrättsliga regler. Detta har naturligtvis kommit att prägla det sätt på vilket ömsesidiga bolag bedriver sin verksamhet liksom delägarnas och omvärldens syn på bolagen. Denna konstruktion har inte medfört några problem utan har tvärtom fungerat väl.

 

Eftersom aktiebolagsrätten sedan lång tid tillämpas av den övervägande delen av svenskt näringsliv finns en väl utvecklad doktrin och praxis. ABL baseras i delar på europeisk reglering och det kan således dessutom finnas internationell praxis som kan ge vägledning vid tillämpningen. Däremot är doktrin och praxis beträffande 1987 års lag om ekonomiska föreningar, FL, betydligt mer begränsad. Koden för bolagsstyrning, som bör tillämpas av ömsesidiga försäkringsbolag, baseras på aktiebolagsrättsliga principer. Det är dessutom väl bekant att ändringar i associationsrätten under lång tid har tenderat att ske först i ABL.

 

Utvecklingen på försäkringsmarknaden innebär en branschglidning mot alltmer blandade finansiella verksamheter. Många ömsesidiga försäkringsbolag bedriver utöver försäkringsverksamhet numer även bank , fondförvaltnings- och annan finansiell verksamhet inom sin koncern eller försäkringsgrupp. På motsvarande sätt bedriver många banker och andra finansiella aktörer försäkringsverksamhet i olika former. Denna utveckling har medfört att de ömsesidiga bolagen konkurrerar på hela den finansiella marknaden, bland annat med de stora marknadsnoterade aktörerna. De ömsesidiga bolagen har därför anpassat sin verksamhet till det regelverk som gäller för övriga aktörer på den finansiella marknaden. Ur konkurrensperspektiv är det mot denna bakgrund angeläget att det i så stor utsträck¬ning som möjligt är samma regelverk som gäller för de ömsesidiga bolagen som för dess konkurrenter. Även ur perspektiven styrning, kontroll och effektivitet är det angeläget att olika verksamheter inom samma koncern eller försäkringsgrupp i så stor utsträckning som möjligt kan bedrivas enligt samma associationsrättsliga regler.

 

Mot den angivna bakgrunden anser Försäkringsförbundet att det måste finnas starka skäl att avvika från den gällande ordningen. Några sådana starka skäl har inte redovisats. Försäkringsförbundet avstyrker därför hänvisning till FL och anser att, om en hänvisningsteknik ska användas, hänvisning bör ske till ABL. Förbundet hänvisar dessutom till sitt remissvar över Försäkringsföretagsutredningen i denna del.

7.2.2 Bildandet av ömsesidigt försäkringsbolag
Ett ömsesidigt försäkringsbolag föreslås kunna ta upp förlagsinsatser, vilket Försäkringsförbundet tillstyrker. Bestämmelsen om att det i bolagsordningen ska anges att sådant kapital kan tas upp bör utformas i enlighet med motsvarande bestämmelse i FL. Som lagtexten nu utformats synes det på motsvarande sätt som för garantikapital krävas angivande av ett exakt belopp. Detta kan inte vara ändamålsenligt eller ens möjligt.

7.2.5 Möjligheter till representativt system behålls
Förslagen innebär att minst hälften av representanterna i fullmäktige ska utses av delägarna eller organisationer som kan anses företräda delägarna.
Försäkringsförbundet anser att det är ett steg i rätt riktning i förhållande till Försäkringsföretagsutredningens förslag.

 

Försäkringsförbundet har i sitt remissvar över Försäkringsföretagsutredningens förslag framfört de problem som ett direktinflytande kan medföra i vissa företag. Inte heller det nuvarande förslaget är oproblematiskt.

 

De representativa system som för närvarande finns i ömsesidiga försäkringsbolag skiljer sig åt mellan bolagen. Orsaken är att sammansättningen av försäkringstagare – och i förekommande fall försäkrade – samt vilken typ av försäkringsavtal som meddelas uppvisar stora skillnader. För att komma till rätta med problemen med direktinflytande och samtidigt åstadkomma ett representativt system som kan anpassas efter det enskilda bolagets förhållanden har det överlämnats till dessa att utforma ett system under kontroll av Finansinspektionen.

 

Det är exempelvis vanligt i försäkringsbolag som meddelar kollektivavtalad tjänstepensionsförsäkring att de delegerade utses av arbetsmarknadens parter och att man har en jämn fördelning på stämman mellan arbetsgivar- och arbetstagarintressen. Att en arbetsgivarorganisation kan anses företräda delägarnas intressen i bolag där arbetsgivare är försäkringstagare anser Försäkringsförbundet som självklart. Det måste vara lika självklart att en arbetstagarorganisation kan anses företräda de försäkrade när dessa enligt bestämmelser i bolagsordningen är delägare. Den föreslagna bestämmelsen öppnar för detta.

 

Den förslagna begränsningen, att minst hälften av representanterna ska utses av försäkringstagarna eller organisation som kan anses företräda dem, inskränker dock onödigt möjligheten att åstadkomma en välbalanserad fullmäktige. Det borde t.ex. vara möjligt att utan begränsning låta arbetstagarorganisationer utse representanter även om de försäkrade inte är delägare. Detsamma gäller även för försäkrade som inte längre är aktiva, dvs. pensionärer eller försäkrade som har bytt avtalsområde och arbetstagarorganisation samt för försäkrade som inte är anslutna till en arbetstagarorganisation.

 

Det är vidare Försäkringsförbundets uppfattning att regleringen bör vara neutral till vilken form av juridisk person som, vid sidan av försäkringstagarna, ska kunna utse representanter. Arbetsgivare som upphandlar gruppförsäkringar för sina anställda, där den anställde själv väljer om han eller hon vill omfattas av försäkringen, har när det gäller försäkringen ett med de anställda gemensamt intresse. Samma resultat skulle ju dessutom kunna uppnås genom att arbetsgivaren i stället tecknar motsvarande försäkring som gäller obligatoriskt för alla anställda. Det är inte heller tydligt vad som avses med en organisation och om flera organisationer kan ges rätt att utse representanter i fullmäktige.

 

För ömsesidiga försäkringsbolag kan begränsningen medföra problem om det inte finns någon enhetlighet bland försäkringstagarna.

 

Ett representativt system måste för att fungera väl anpassas efter de enskilda bolagens förhållanden. Försäkringsförbundet avstyrker därför – och på de skäl som anförts i remissvaret över Försäkringsföretagsutredningens slutbetänkande – förslaget. Det bör även fortsatt vara möjligt för försäkringsbolagen att utan begränsningar själva reglera sitt representativa system. Om en reglering i frågan ändå genomförs bör bestämmelsen omformuleras så att minst hälften av fullmäktige ”ska kunna utses av delägarna eller av organisationer eller annan som kan anses företräda delägarnas eller de försäkrades intressen”.

 

7.2.6 Delägarnas rättigheter när ett representativt system tillämpas
Försäkringsförbundet anser inte att delägarna ska få förslagsrätt till stämman när ett representativt system tillämpas. Delägarnas rätt att utöva sitt inflytande är i ett sådant system endast indirekt. Med förslaget införs en blandning mellan direkt och indirekt inflytande. Visserligen går det att i bolagsordningen bestämma att delägarna inte ska ha förslagsrätt, men regleringen bör vara konsekvent.

 

I de allmänna motiven anges att 7 kap. 8 § fjärde stycket FL om utskick av redovisningshandlingar till delägare ska få ersättas med ett elektroniskt tillhandahållande när fullmäktige utsetts. Försäkringsförbundet tillstyrker en sådan möjlighet. Någon bestämmelse av den innebörden synes dock inte finnas. Om ett komplement till FL i detta avseende är avsedd bör en sådan bestämmelse införas. Försäkringsförbundet utgår från att det med elektroniskt tillhandahållande avses exempelvis att bolaget gör handlingarna tillgängliga på sin hemsida.

 

7.2.7 Kapitalförsörjning
Försäkringsförbundet tillstyrker att ömsesidiga försäkringsbolag får utvidgade möjligheter till kapitalanskaffning. När det gäller kapitalandelslån och vinstandelslån kan det ifrågasättas om inte det bör tydligt anges att sådana kan tas upp. Det bör åtminstone vara tydligt vilket bolagsorgan som kan besluta om att ta upp sådana lån.

 

Det bör räcka med särskilda skäl för att Finansinspektionen ska kunna ge tillstånd till högre förlagsinsatser än som motsvarar bolagets eget kapital. Försäkringsförbundet hänvisar här till sitt remissvar över Försäkringsföretagsutredningen.

 

7.2.10 Likvidation, konkurs och upplösning
I förhållande till gällande regler föreslås krav på kvalificerad majoritet för att besluta om frivillig likvidation. Försäkringsförbundet avstyrker förslaget. Det har inte framkommit att nuvarande ordning orsakat problem med skyddet för försäkringstagarna, vilket i promemorian anges som motiv till ändringen.

 

7.2.11 Fusion och inlösen av aktier i dotteraktiebolag
Något skäl att för ömsesidiga försäkringsbolag ha högre majoritetskrav för fusion, vilket blir följden av tillämpningen av FL, än enligt nuvarande regler i FRL och enligt ABL har inte framkommit. Försäkringsförbundet avstyrker därför förslaget om sådan majoritet.

 

Det är dessutom otydligt om fusion är möjligt mellan flera bolag. Det bör klargöras att det är möjligt, lämpligast genom att bestämmelsen uttrycks på samma sätt som i ABL och FL. 

 

Det kan slutligen ifrågasättas om inte också ömsesidiga försäkringsbolag ska kunna genomföra en fission.

 

10 Särregler för små försäkringsföretag
Förslagen om nya näringsrättsliga regler för försäkringsföreningar kommer att vara svåra att uppfylla för de små understödsföreningarna. Det är regler som i mångt och mycket härstammar från EG-direktiv som inte är tillämpliga för dessa. De måste enligt förslaget ansöka om tillstånd trots att de har drivit verksamhet och stått under tillsyn under lång tid. Den enda möjligheten för många av dessa föreningar att kunna fortsätta sin verksamhet är att de får dispens från Finansinspektionen. Någon vägledning för dispensgivningen finns inte i den föreslagna lagtexten. Det får till följd att de kommer att få stora svårigheter att planera sin verksamhet och verka under normala förhållanden. En möjlighet att komma till rätta med problemet är att Finansinspektionen ges möjlighet att föreskriva alternativa regler för små företag, såväl försäkringsföreningar som försäkringsbolag, på samma sätt som har skett för försäkringsföretag som har fått dispens från bestämmelserna i ÅRFL. Försäkringsförbundet hänvisar här även till sitt remissvar över Försäkringsföretagsutredningens slutbetänkande.

 

Många små företag riskerar att behöva avsluta sin verksamhet. Det förekommer i relativt stor utsträckning försäkringsavtal i dessa som har sådana villkor att de inte torde kunna övertas av andra försäkringsföretag. Någon särskild lösning har inte föreslagits för hur försäkringstagarnas intressen ska kunna tas tillvara vid en avveckling. Det bör beaktas i den vidare beredningen.

 

Försäkringsförbundet ifrågasätter vidare varför föreningar som under lång tid har drivit sin verksamhet måste ansöka om tillstånd. Åtminstone föreningar som inte utvidgar sin verksamhet i förhållande till deras nuvarande bör kunna få fortsätta utan tillstånd.

Övrig lagtext
Enligt promemorian syftar lagförslaget huvudsakligen dels till anpassning till allmän associationsrättlig lagstiftning, dels till språklig och redaktionell modernisering av rörelsereglerna för försäkringsbolag och understödsföreningar. I författningskommentarerna är uttryck som ”...paragrafen överensstämmer med ...” och liknande vanligt förekommande, vilket får tolkas som uttryck för att inget annat än språklig och redaktionell modernisering är avsedd. Lika fullt föreslås ett flertal språkliga ändringar och till och med tillägg som riskerar att ge bestämmelserna ny innebörd. Ett antal sådana fall redovisas nedan. Det kan inte uteslutas att ytterligare sådana fall förekommer i förslaget. Förbundet efterlyser mot denna bakgrund generellt betydligt mer analys och redogörelse för motiv i anslutning till föreslagna ändringar.

 

Både orden verksamhet och rörelse används i lagtexten. Det är oklart om någon skillnad är avsedd. Enligt Försäkringsförbundet kan ordet verksamhet tolkas som ett vidare begrepp än rörelse. Om någon skillnad inte är avsedd bör samma begrepp användas genomgående i lagtexten. Samtidigt bör innebörden av det valda begreppet göras tydligt. Försäkringsförbundet anser det viktigt att valet av begrepp inte innebär sakliga ändringar i de relevanta bestämmelserna.

 

1 kap. 1 §
Bestämmelsen undantar inte längre verksamhet som drivs av försäkringsanstalter som inrättats av staten. Det kan sättas i fråga om det trots vad som anges i författningskommentaren inte finns behov av ett sådant undantag.

Definitioner i 1 kap.
De finns både fördelar och nackdelar med att införa definitioner. Det kan i vissa fall få återverkningar även på begrepp som används i annan lagstiftning. Någon närmare analys av sådana konsekvenser finns inte i promemorian. Mot den bakgrunden vore det önskvärt om det förtydligas att definitionerna endas avser denna lag.

 

Om försäkringstagare ska definieras i FRL bör det endast ske genom en hänvisning till försäkringsavtalslagen, FAL. Ett införande av en självständig definition i FRL kräver en analys av vad det kan få för konsekvenser för tillämpningen av bestämmelserna i FRL. Definitionen i 1 kap. 11 § av försäkrad överensstämmer inte till alla delar med motsvarande definition i försäkringsavtalslagen. Om någon skillnad inte är avsedd bör definitionen vara likalydande.

 

I vissa fall kan det i lagtexten vara svårt att tyda vilka begrepp i lagen som också omfattar utländska försäkringsföretag.

1 kap. 6 § andra stycket
Hänvisningarna i andra stycket till bestämmelser som inte behöver tillämpas för vissa livförsäkring överensstämmer inte med nu gällande, trots att det i författningskommentaren anges att bestämmelsen i sak överensstämmer med 1 kap. 5 § andra stycket.

1 kap. 8 §
Definitionen av tjänstepensionsförsäkring överensstämmer inte till alla delar med nu gällande. Med den föreslagna definitionen är det svårt att se att några pensionsförsäkringar kan anses som tjänstepensionsförsäkring. Bestämmelsens lydelse bör därför ändras och helt överensstämma med den nu gällande. På så sätt uppnås också en bättre överensstämmelse med tjänstepensionsdirektivet.

 

1 kap. 9 §
Definitionen av återförsäkring överensstämmer med den nu gällande. Försäkringsförbundet anser dock att den är alltför vid. Den omfattar bland annat direktförsäkringar som ett försäkringsföretag meddelar med ett annat försäkringsföretag som försäkringstagare (t.ex. en brandförsäkring för försäkringsföretagets fastigheter).

4 kap. 1 §
Uttrycket omfattning och beskaffenhet i nu gällande bestämmelse har i förslaget ändrats till omfattning och art. Av författningskommentaren framgår att någon saklig ändring inte avsedd. Det kan dock inte uteslutas att tillämpning av bestämmelsen kan förändras med ett annat uttryck än det nuvarande. Mot bakgrund av att bestämmelsen är av central betydelse i regleringen och då Försäkringsförbundet inte anser det finns behov av ett ändrat uttryck avstyrker förbundet förslaget.

4 kap. 2 § andra stycket
Bestämmelsen överensstämmer med den gällande. Försäkringsförbundet anser dock att det finns anledning att något ändra lydelsen. I förköpsinformation är det inte alltid säkert att information kan lämnas om överenskommelser, vilket bör tydliggöras genom att lägga till ordet eventuell.

4 kap. 4 §
Bestämmelsen överensstämmer inte med nu gällande. Försäkringsförbundet är av uppfattningen att en ändring inte bör göras i avgränsningen av vilken rörelse ett försäkringsföretag får bedriva. Den föreslagna bestämmelsen öppnar för en tolkning som kan ge antingen en vidare eller snävare avgränsning, även om någon saklig ändring av tillåten främmande verksamhet inte synes avsedd. Ett exempel på verksamhet som nu anses tillåten är att biträda ett annat försäkringsbolag i dess försäkringsrörelse. Försäkringsförbundet anser att det ska vara tillåtet även i framtiden. Det är emellertid med den föreslagna lydelsen osäkert hur en sådan verksamhet ska bedömas. Om detta ska vara tillåtet även efter det att en ny lag har trätt i kraft, vilket Försäkringsförbundet anser, är det inte tillräckligt tyd¬ligt. Det finns även annan rörelse som det för närvarande är möjligt för försäkringsföretag att bedriva och där förslaget ger anledning till tvekan om bedömningen. En ändrad lydelse av bestämmelsen bör därför inte ske utan att det genomförs en noggrann genomgång och analys av bestäm¬melsens tillämpning och praxis. Försäkringsförbundet anser att det inte finns något problem med den gällande lydelsen. Mot denna bakgrund anser Försäkringsförbundet att den nu gällande lydelsen ska behållas.

5 kap. 14 §
Enligt gällande praxis behöver inte alla aktuarier anmälas utan endast den ansvariga aktuarien. Det vore en fördel om den praxisen kommer till uttryck i lagtexten.

6 kap. 3 § 12
Motsvarande bestämmelse i nu gällande lag anger uttryckligen publika försäkringsaktiebolag. För att undvika tvekan om tolkningen bör de även fortsättningsvis anges. I 6 kap. 4 § anges publika försäkringsaktiebolag uttryckligen, vilket ökar otydligheten i 3 §.

6 kap. 3 § 21
Det är oklart om både svenska och utländska återförsäkringsgivare omfattas, vilket bör klargöras.

6 kap. 5 §
I slutet av bestämmelsen finns orden ”som är öppen för allmänheten”. När marknader utanför EES anges i andra bestämmelser finns inte dessa ord med (t.ex. i 21 och 26 §§). Det är oklart om någon skillnad är avsedd.

Rubriken till 7 kap. 18 §
7 kap. 18 § behandlar garantibelopp för livförsäkringsrörelse och återförsäkringsrörelse. Rubriken bör därför för tydlighetens skull också ange ”och återförsäkringsrörelse”.

7 kap. 21 §
Bemyndigandet att meddela föreskrifter om höjning av garantibeloppet avser i den nu gällande bestämmelsen endast återförsäkring. Något skäl för att utvidga bemyndigandet till att också avse annan försäkring har inte redovisats. Försäkringsförbundet anser att det inte finns anledning att genomföra en sådan ändring och avstyrker därför förslaget.

8 kap. 9 §
I dag avser bemyndigandet endast tjänstepensionsförsäkring. Något skäl till ett vidare bemyndigande finns enligt Försäkringsförbundet inte.

10 kap.
På flera ställen har det i förhållande till nu gällande bestämmelser lagts till orden ”och andra ersättningsberättigade”. I författningskommentaren anges att det torde innebära en kodifiering av nuvarande tillsynspraxis. Finansinspektionens bedömningar vid beståndsöverlåtelser har stor betydelse. Beståndsöverlåtelse är ett institut som inte endast är av offentligrättslig karaktär utan har även civilrättslig karaktär då det får verkan mellan försäkringsgivare och försäkringstagare. En sådan ändring som har föreslagits bör inte genomföras utan att det sker en analys av nuvarande praxis. Det är endast om en sådan analys genomförs som det är möjligt att bedöma behovet och lämpligheten av ändringarna och vilka effekter ändringen kan få. I avsaknad av en sådan analys och då Försäkringsförbundet inte anser att det finns något behov av ändringar avstyrks förslagen i denna del.

11 kap. 2 §
Det blir i framtiden möjligt att ansöka om tillstånd att driva försäkringsrörelse för ett redan bildat aktiebolag. Mot den bakgrunden är bestämmelsen i 11 kap. 2 § svår att förstå.

11 kap. 19 §
Ordet gottskrivs i nu gällande bestämmelse har bytts ut mot tillgodogörs. Enligt författningskommentaren överensstämmer bestämmelsen med den nu gällande. Eftersom någon saklig ändring inte avses bör ordet gottskrivs användas för att tillse att någon ändring i tillämpningen inte sker.

11 kap. 29 §
Försäkringsförbundet uppfattar bestämmelsen som att endast den som har tillstånd att driva försäkringsrörelse kan komma i fråga som mottagande bolag. Det bör för tydlighetens skull framgå uttryckligen.

 

11 kap. 36 §

Ordet beslutet i sista meningen bör antagligen vara bokslutet.

14 kap.
Bestämmelserna om tillsyn har omarbetats utan någon närmare analys. I delar anser Försäkringsförbundet att tillsynen fått en vidare ram. Effekterna har inte närmare analyserats. I 2 § andra stycket 3 talas om försäkringsföretags verksamhet medan det i motsvarande bestämmelse i nuvarande FRL talas om försäkringsbolagets näringsverksamhet. I 5 § anges att försäkringsföretag ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande verksamhet som inspektionen begär. I motsvarande bestämmelse i nuvarande FRL är upplysningsskyldigheten avgränsad till att omfatta de upplysningar om verksamheten inspektionen begär. Försäkringsförbundet avstyrker ändringar som kan leda till att tillsynens omfattning utvidgas. Lagtexten bör därför utformas i enlighet med nu gällande lagtext.

 

I 2 § har tillsynens omfattning angetts. Bestämmelsen är till sin utformning sådan att tillsynen verkar ska omfatta även att försäkringsföretagen följer FAL. Det är vidare oklart i vilken mån tillsynen omfattar exempelvis arbetsrättsliga frågor eller konkurrensaspekter. Det är enligt Försäkringsförbundets uppfattning en utvidgning av tillsynsområdet som inte bör ske.

 

I 6 och 13 §§ bör klargöras när Finansinspektionen ska kunna använda sina befogenheter.

 

I 10 § har utformningen av uppdraget för en av Finansinspektionen förordnad aktuarie ändrats. Något skäl för det finns inte enligt förbundets uppfattning.

 

15 § har i förhållande till den nu gällande motsvarande bestämmelsen kompletterats med stämman. Vad befogenheten närmare innebär har inte analyserats. Det finns enligt Försäkringsförbundet anledning att i den fortsatta beredningen närmare överväga om det finns skäl till ändringen.

 

Vad gäller 17 § framgår det inte om avsikten är att det ska vara möjligt för regeringen att, till skillnad mot vad som nu gäller, vidaredelegera föreskriftsrätten rörande tillsynsavgifter. Försäkringsförbundet motsätter sig en sådan möjlighet. Avgiftsuttaget bör även i fortsättningen bestämmas av regeringen.

 

16 kap.
Bestämmelserna om ingripanden har omarbetats utan någon närmare analys. I delar anser Försäkringsförbundet att ingripandemöjligheterna har vidgats. Effekterna har inte närmare analyserats. Det är Försäkringsförbundets uppfattning att någon ändring inte är befogad eftersom tillsynsbestämmelserna relativt nyligen har ändrats. De kommer dessutom troligen att behöva bli föremål för en översyn vid genomförandet av solvens II-direktivet. Lagtexten bör därför utformas i enlighet med den nu gällande lagtexten.

 

I 2 § anges att Finansinspektionen kan förelägga ett försäkringsföretag att vidta åtgärder men i 3 och 6 §§ nämns rättelse. Innebär det att 3 och 6 §§ har en snävare omfattning? Det finns en risk med att Finansinspektionen ska kunna förelägga ett företag att vidta åtgärder. På så sätt kan inspektionen i allt för hög grad bestämma hur företaget ska agera om man inte uppfyller kraven. Hur man bäst kommer till rätta med avvikelser bör vara upp till företagen att bestämma.

 

I 9 § finns en otydlighet i vad som gäller om ett försäkringsföretag har överlåtit hela sitt försäkringsbestånd. I punkten 4 anges att Finansinspektionen då ska återkalla tillståndet, medan det i punkten 5 anges att tillståndet ska återkallas om försäkringsföretaget under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit försäkringsrörelse. Det bör tydliggöras hur dessa bestämmelser samspelar. Se också Försäkringsförbundets synpunkt ovan över promemorians avsnitt 6.3.12.

 

Förslaget i 11 § verkar i och för sig i vissa situationer som rimligt. I andra – såsom om försäkringsföretaget har förklarat sig avstå från tillståndet att driva försäkringsrörelse – kan det ifrågasättas om Finansinspektionen ska kunna bestämma hur avvecklingen ska gå till. Det vore önskvärt om möjligheten för Finansinspektionen att fatta sådana beslut begränsades. En möjlig begränsning är att Finansinspektionen skulle kunna fatta beslut om avvecklingen om det bedöms nödvändigt för att skydda försäkringstagarna eller om försäkringsföretaget inte fattar nödvändiga beslut.

 

En fråga som inte har behandlats i promemorian är omfattningen av styrelsens ansvar efter ett sådant beslut. Frågan bör övervägas i den vidare beredningen.
17 kap. 1 §
Finansinspektionens beslut att sammankalla styrelsen och stämman ska enligt förslaget inte kunna överklagas. Något skäl för förslaget har inte lämnats. Försäkringsförbundet anser att även sådana beslut ska kunna överklagas.

 

Hänvisningar
Vissa hänvisningar i lagtexten bör enligt Försäkringsförbundet ses över. Här nedan anges några exempel på sådana.

 

2 kap. 6 §: Hänvisningen till 3-5 §§ bör snarare avse 4-5 §§.

 

6 kap. 13 § andra stycket 3: Hänvisningen till 2 § bör avse endast 2 § andra och tredje meningarna.

 

6 kap. 26 §: Det är oklart varför hänvisning sker till 34 § 1. Det bör antagligen i stället hänvisas till 34 § 3.

 

7 kap. 17 §: Hänvisningen i andra stycket till första stycket är otydlig. Avses första stycket i 7 kap. 17 § eller första stycket i 2 §.

 

7 kap. 21 § 1: Hänvisningen till 9 kap. 4 § synes onödig då det finns ett motsvarande bemyndigande i 9 kap. 15 §.

 

16 kap. 2 och 12 §§: Hänvisningen till 6 § bör avse 7 §.