Allokering/reallokering inom traditionell livförsäkring
I traditionell livförsäkring får försäkringstagaren två typer av ränta på sitt sparande. Den ena är återbäringsränta, den andra är garanterad ränta.
Återbäringsräntan fördelar preliminärt avkastningen på det samlade sparandet mellan försäkringsspararna. Den preliminära fördelningen baseras på de prognoser som försäkringsbolaget gör om framtida avkastning. Denna preliminära fördelning kallas allokering av återbäring.
När prognosen för framtida avkastning
- visar sig stämma, fortsätter den preliminära fördelningen med samma återbäringsränta
- måste justeras därför att avkastningen blir lägre än väntat, minskar försäkringsbolagen den preliminärt fördelade avkastningen antingen genom att över tid sänka återbäringsräntan eller genom en engångssänkning av det preliminärt fördelade sparandet (reallokering)
- måste justeras därför att avkastningen blir högre än väntat, höjer försäkringsbolagen den preliminärt fördelade avkastningen antingen genom att återbäringsräntorna höjs över tid eller genom en engånghöjning av det preliminärt fördelade sparandet (engångsallokering).
Det garanterade värdet påverkas inte av allokering av återbäringsränta och inte heller av en reallokering: det stiger årligen med den garanterade ränta som försäkringsbolaget förbundit sig i avtal att ge spararen. Avkastningsskatt och eventuella avgifter avgår.
Den garanterade räntan varierar idag mellan 2,5 och tre procent beroende på när avtalet tecknades. En del bolag tillämpar så kallad engångspremie i serie och då kan den garanterade räntan variera mellan olika premieinbetalningar.
Återbäringsräntan skiljer sig idag kraftigt åt mellan olika bolag. Detta beror bland annat på olika fördelning mellan aktier och räntebärande papper i bolagens tillgångsportföljer, vilket skapat skillnader i avkastning över tiden. Återbäringsräntan kan även skilja sig åt mellan nyinbetalda premier och gammalt sparande för att kapitalöverskottet ska fördelas så rättvist som möjligt mellan olika generationer av försäkringstagare.
De traditionella livförsäkringsbolagens genomsnittliga återbäringsränta under perioden 1997 – 2006 var drygt fem procent per år, som alltså fördelats preliminärt till spararna. Fördelningen – eller allokeringen – byggde på dåtidens prognoser om framtida värdeutveckling av placeringarna. Under perioden förekom både engångsallokeringar och reallokeringar.
På motsvarande sätt som när värdestegring preliminärt fördelas mellan försäkringstagarna genom höga återbäringsräntor eller engångsallokeringar när tillgångarna ökat kraftigt i värde, medför en reallokering att en värdeminskning i tillgångarna slår igenom i en minskning av det preliminärt fördelade överskottet. En engångsallokering eller en reallokering leder till en rättvisare fördelning av det tillgängliga överskottet mellan dem som sparat länge i sin försäkring och dem som nyligen börjat spara.
När ett försäkringsbolags tillgångar har exakt det värde som skulle behövas om alla garanterade åtaganden och preliminärt fördelat överskott skulle betalas ut på en gång - vilket i och för sig aldrig kan inträffa - sägs den kollektiva konsolideringsgraden vara 100 procent. Alla försäkringsbolag har idag en kollektiv konsolideringsgrad på runt 100 procent.eller däröver.
I fondförsäkring följer försäkringens värde hela tiden utvecklingen i de placeringar som spararen valt och går alltså upp och ned med finansmarknadernas utveckling. I traditionella livförsäkringsbolag som inte verkar enligt ömsesidiga principer används inte preliminärt fördelad återbäring.
